...

Japp nu är vi här igen då jag ska skriva något briljant och himmelskt bra text om hur... Jag mår.. Igentligen är jag trött på att skriva ut här på bloggen hur jag känner, andas och lever. Men jag känner att det hjälper mig i min process... Framåt? Jag är inte den ända som har det så här men hur lever dom andra dom har och sitter i samma sits som mig? Hur fortsätter man? Och hur slutar man oroa sig?...

En klyscha...men med tiden känns det åtminstone lättare att leva med, bara du får allt klart o kan blicka framåt. Och kom ihåg att du är en väldigt fin o go tjej, som jag är mycket stolt att få dela en del av min vardag med, eller framförallt mun son delar sina dagar med <3

Min pappa har också gått bort.. Första tiden var irrationell - hysteriska gråtattacker, över till tomhet utan gråt och varvat med praktiska saker som en robot. Sorgen går inte över - men nu är den mer en klump i magen blandat med att fina minnen kommer fram. Första tiden orkade jag inte ens tänka... Kram till dig. Saknar också.